Vasaloppet!

  Vilken helg vi har haft i Mora med förberedelser för dagen med stort D! Det började med en lång biltur upp till Sälen för att hämta nummerlappar och få bra glid under skidorna! Tack Patrik för det! Det var grymt:) 


Sedan har vi hängt i kära Mira hos våra sysslingar och blivit så ompysslade av Anna och Björn! Stort tack för god mat, vallning, ompysslande, fruktdrinkar och bubbelbad! Lite promenad blev det i lördags:) 
Selma och Anna! 

Hejhej från Mora! 
Sedan kom den 2 mars! Och gick över så fort, fast än det var en låååång dag. En dröm har gått i uppfyllelse och jag har tagit mig över mållinjen i Mora, med 90 km skidor i kroppen! Helt otroligt att jag tog mig i mål helt utan spår och utan fäste i denna sockriga snö! 
Jag har både gapskrattat, gråtit, ramlat och skrattat åt andra som ramlat på vägen! En veteran jag träffade i spåret sa att det här var nog det värsta han sett under sina 41 Vasalopp. 
Herregud!
Jag funderade inte en sekund på att ge upp, men under de första två timmarna var jag riktigt orolig över om jag skulle hinna i tid! Har aldrig sett då många människor på så liten yta. Och att alla dessutom på skidor skulle upp för samma backe, gjorde inte saken bättre! Folk stod på varandras skidor, stavar trampades av och folk ramlade i högar på varandra! 
När jag stod där, i den allra brantaste delen av backen och desperat hängde över mina stavar för att inte glida baklänges, tittade jag upp... Och fick syn på tusentals rumpor i vädret på alla som hängde likadant som mig! Där kom första gapskrattet, rätt ut! Vi måste ju vara helknasiga hela bunten,tänkte jag. En gubbe bredvid mig började fnissa och när jag inte kunde sluta skratta så började han också! Haha! 
Jag bulldozade mig fram så gott det gick (gubbarna trodde att de kunde gå förbi en liten tjej som mig, men jag har armbågar som heter duga!), och efter två timmar var jag äntligen uppe i Smågan. Nu blir det bättre tänkte jag, snart dyker det upp lite spår! Men icke! Det var bara blöt sockersött hela vägen och antingen ramlade man för att skidan fastna i en snöhög, eller så fick man se ut som om man red på en ko! Galet! 
Jag körde ändå med hyfsat gott mod, och lite trevliga människor att prata med,ända till Oxberg, men sedan bröt jag ihop i hökberg. Energin var slut och det var två mil kvar! Men druvsocker, blåbär och bullar tog mig till Eldris också och sedan var det bara 9 km kvar. Jag gick in någon slags dimma de sista kilometrarna, och smärta har för mig uppnått en helt ny dinmension!
När jag slet mig in på upploppet stod familjen där, jag fick en High five av lillebror och massa hejarop! Underbart! Jag hade tänkt att det skulle vara helt magiskt att åka över den där mållinjen, men just i den stunden var jag för trött för att känna magi eller njuta. Armarna i vädret och en snabbt tanke; jäklar vad bra jag är! Sedan var smärtan tillbaka. Jag pustade ut bakom målet och kände att det här måste jag få lite distans till, innan jag kan känna att jag vill göra om det...

Folkfesten och alla hejande, glada och dansande människor runt spåret gav en mycket energi! Men familjen gav mig mest!
Tack min underbara familj, Mamma, Pappa, Agnes och min Älskling som stod utmed spåret och servade, matade och peppade mig! Utan er vet jag inte om jag hade gått i mål! Ni är bäst!! <3 <3 

Trött, men stolt som en tupp! 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0